Barbera, Castilla y Leon, La Mancha, mencia, PERRIER-JOUËT 'GRAND BRUT', Piemonte

Helgens godaste flaska …. på Boqueria …

Barnfri fredagkväll! Vi bokade snabbt in en bio (Snabba Cash II), checkade in på Grand Central på Kungsgatan, styrde kosan mot Boqueria. Det visade sig att det var två timmars väntelista på bord. Vi satte upp oss på den och promenerade ner till återöppnade Grand Escalier inne i Sturegallerian. Ett snabb glas PERRIER-JOUËT ‘GRAND BRUT’ och vi promenerade tillbaka till Boqueria i Mood Sthlm-gallerian på Jacobsbergsgatan. Bakom Boqueria står Vassa Eggen-trion Kristoffer Sandström, Christan Olsson och Lukas Moderato.

‘Ordet boqueria kommer från boquerones vilket betyder sardell – äkta ansjovis – en liten sillfisk som förekommer huvudsakligen i Medelhavet och i Atlanten utmed Europas västkust. Det som i Sverige vanligen kallas ansjovis är alltså inte äkta ansjovis, utan görs av skarpsill. Boquerias maskot heter Anchy och är givetvis av äkta medelhavsbörd. Boqueria kallades den plats där man tog tillvara på, förädlade, tillredde och sålde Boquerones. Ett av dessa ställen är marknadsplatsen i Barcelona, där man bevarat namnet Boqueria. Idag förknippar man namnet Boqueria med just marknads- och mötesplats.’ källa: http://www.boqueria.se 

Många restauranger i Sverige hävdar att de serverar tapas … men frågan är om inte Boqueria har tagit allt till en ny nivå. Vi serverades allt från picklade Banderillas, Croquetas, Jamon Bellota, Boquerones, Pescaditos fitos (fritterade små fiskar), Sobrasada (en rå bredbar korv som är traditionell på Balearerna och specifikt från Mallorca), Morcilla (blodkorv), Grillad lammnacke … Höjdaren var lågtempad spädgris med len tryffelpurée. Nyfiken på hur det ser ut … kolla in videon här.

IBERISK SPORTDRYCK  │Bilen letar sig upp för sluttningarna, rätt in i dimman. Jag kommer ut på 750 meters höjd över havet och den klara morgonluften drar uppfriskande i luftrören. Den återhållsamma solen reflekteras över vinstockar som planterades samma år som min farfars föddes.

Jag har kommit till Bierzo, i den autonoma regionen Castilla y Leon i nordvästra Spanien. Vinerna kommer från mycket små, unika vingårdslägen med ett mycket svalt mikroklimat och produceras endast i mycket små kvantiteter. Selekteringen är minutiös. Storheten stavas Mencia. En druva som inte är djupast i färgen, som inte blir riktigt hög i alkoholen, som inte heller ballar ur med för mycket tuffa toner av ekfat. Uttrycket påminner snarare om det burgundiska uttrycket i Pinot Noir. Eller varför inte det rättframma sättet i en Barbera från de dimmiga bergen i Piemonte. Här finns de yppiga bärtonerna, mineraliteten och en finstämd stram struktur. Med andra ord allt jag tycker är underbart till mat gjord med kärlek till råvarans ursprung och en med ett ben i traditionen och ett i det moderna förhållningssättet. Allt är inte muskler, insmickrande sötma och hög bullrig alkohol. Denna insikt ger mig en inre belåtenhet.

Jag tillbringade en junivecka för tiotalet år sedan i Don Quixotes hemtrakter i La Mancha. Varför gå jag tillbaka till denna vecka frågar man sig. Well, inte var det för de minnesvärda vinerna i alla fall. Nä, här åt jag mitt livs sämsta mat i en hel vecka. Alla tillbehör var friterade och inte en grönsak så långt ögat nådde. Man har en märklig tradition att konservera all den fantastiska flora av frukt och grönt som man kan stoltsera med. Varje gång en talrik hamnade framför mig på bordet fick jag en känsla av att filmaren Roy Andersson hade varit matstylist. Då tror jag att ni förstår vad jag menar.

Under en skön sommarvecka har jag fått bevittna ett nytt kapitel i den spanska gastronomins utveckling. Efter den tekniska revolutionen i Baskien och Katalonien kommer det ett garde med unga och extremt stolta kockar från Galicien med ett spännande och innovativ kök som inspirerar och tilltalar.  Gruppen heter Nove (nove.biz). Hos Gonzalez Rei i pilgrimsstaden Santiago de la Compostela åt jag årets I särklass bästa maträtt – len kräm på galicisk potatis smaksatt med tryffel och en äggula pocherad i 2(!) timmar med crust på mörka brödsmulor. Potatisens lenhet, äggets rondör och tryffelns förförande drag gav rätten ett så elegant uttryck att det var närmast som en smekning över tungan, som en förförisk kyss som både generar och lockar… Excellente, magnifico, denna skall vi ha!

2003 BODEGAS ESTEFANIA ‘PIEROS’│100 mencia│91(93)poäng│TASTINGNOTE ‘Jag skrek av lycka då detta vin dök upp i vinlistan. Ett vin jag lärt mig att älska från mina resor i nordvästra Spanien. Druvan Mencia hamnar i skugglandet mellan Pinot Noir och Barbera. I mitt tycke Spaniens idag mest spännande druvsort. Fyllig, ultramodern, driven smak med häftigt yppiga och mogna tanniner och imponerande lagringsstruktur. Frukten rymmer björnbär och röda körsbär samt lakritslik mineralton. Lång, ungdomlig, mycket utvecklingsbar eftersmak med fantastisk syra.Ytterst användningsbar till modern gastronomi.’ 

Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s